Ta bort en tand

Flera anledningar finns till att tänder tas bort. Ibland gäller det helt friska tänder på tonåringar som ska få tandställning. Oftast är det dock infekterade tänder eller rotfyllda tänder som extraheras.

När tandläkare tar bort en tand som är levande behöver patienten bedövning, det ska inte behöva göra ont.

Val av bedövningsmedel
Viktigt vid borttagning av tänder som är infekterade är att blödning stimuleras. Blödningen kan behöva fortgå i närmare fem minuter för att alla bakterier ska komma ut. Eftersom blödning ska stimuleras ska inte bedövning med adrenalin användas. Anledningen är att adrenalin drar ihop blodkärlen, minskar syretillförseln till vävnaderna och hämmar immunförsvaret och därmed ökar bakterietillväxten.

Prata med tandläkaren om vilken bedövning som är mest lämplig. Citanest Dental Octapressin och Carbokain dental är bedövningsmedel som är fria från adrenalin. Tandläkaren kan behöva fylla på bedövningsmedel om operationen tar lång tid.

Borttagning av tanden
Tandläkaren har före tandutdragningen tagit röntgenbilder för att få en diagnos och för att kontrollera hur tandrötterna ser ut. Först därefter kan tandläkaren bedöma om och hur tanden ska tas bort.

Röntgenbilden visar tändernas rötter och en nyligen rotfylld tand. (foto Erik Davidsson)

Olika instrument används för att bända bort tanden från käkbenet och om tanden har mer än en rot kan tandläkaren behöva separera tanden (såga itu) för att lättare få ut den. Rötterna kan också behöva friläggas för att tandläkaren ska komma åt ordentligt.

En modern teknik som är mer skonsam mot käkbenet finns för borttagning av tänder. Verktyget jobbar med vibrationer på ultranivå (28-36 kiloHz) och skär loss de ligament som fäster tanden till käkbenet (Piezotome). Tandläkarlaser kan användas för vissa operationer. Sådana utrusningar finns bara på några få svenska tandläkarkliniker.

Antibiotika eller inte
Tidigare var det vanligt att tandläkare gav antibiotika en tid före borttagning av en infekterad tand alternativt en hög engångsdos strax före extraktionen. Detta för att hindra bakterier att överleva i blodet och spridas t.ex. till hjärtklaffar. Nu är tandläkare mycket restriktiva med antibiotika på grund av risk för resistens.

Antibiotika slår ut hela tarmfloran, vilket också är negativt. Därför behöver tarmfloran återställas så snabbt som möjligt genom att man tillför magtarmbakterier. Men det finns lägen då man kanske ändå bör överväga antibiotika.

Har man exempelvis hjärtproblem kan det kanske vara befogat med en kraftig dos antibiotika precis innan tanden tas bort. Modern forskning tyder dock på att antibiotika inte har så stor effekt i förebyggande syfte. Frågan om antibiotika eller inte bör diskuteras med tandläkaren.

Att rensa bort bakterier
När tanden väl är borttagen finns det kvar ett membran i vilket tanden suttit fast i käkbenet (periodentalligamentet). Om tanden var infekterad finns mängder av mikroorganismer gömda i ligamentet och därför måste det skrapas alternativt borras bort under spolning med fysiologiskt koksaltlösning.

Eventuellt påverkat käkben måste också skrapas bort och tandläkaren bör inte stoppa förrän det syns ett vitt och friskt ben. Viktigt är också att, som tidigare nämnts, stimulera blödning så att bakterier med mera sköljs bort.

Därefter desinficeras hålet där tanden suttit. Vanligen görs det genom att skölja med koksaltlösning. En del tandläkare använder också ozongas/ozonerat vatten för att komma åt gömda bakterier inuti benet. Ozon dödar alla mikroorganismer inklusive de goda bakterierna.

Vid blödning fylls hålet efter den borttagna tanden med blod (koagel) som bidrar till läkning och förhindrar bakterieinvasion. Viktigt är att behålla proppen med blod och därför ska man inte skölja munnen alltför häftigt och inte heller borsta där koaglet sitter.

Vissa tandläkare lägger ett membran av patientens eget blod i hålet efter tanden (A-PRF). Membranet tillverkas genom att patientens blodet centrifugeras och den ljusa fasen tas ut. Den innehåller främst vita blodkroppar och blodplättar med tillväxtfaktorer. Därefter sys några stygn för att hålla membranet på plats.

Med PRF minskar risken för infektioner och läkningen kommer igång snabbare, enligt tandläkare som använder metoden. En del forskning visar på goda resultat och det finns också reviewartiklar.

Tandläkaren kan göra ett membran av patientens eget blod. Blodet centrifugeras och den ljusa fasen läggs i hålet. Därmed tillförs tillväxtstimulerande ämnen och läkningen går fortare. (Foto Ann-Marie Lidmark)

PRF minskar risken för så kallad dry socket, vilket är en allvarlig och mycket smärtsam komplikation vid tandutdragning. Det handlar om att blodkoaglet antingen inte bildas, sköljs bort eller bryts ned innan såret hunnit läkas. Då blottas käkbenet och infekteras av bakterier. Tillståndet är mycket smärtsamt och man ska alltid kontakta tandläkaren om detta inträffar.

Se också dr Burkes hemsida om protokoll för extraktion av tänder.

Läkningsprocessen
När tanden är borttagen ska man bita på en tork (kompress) i cirka två timmar för att skyddande blodkoagel ska bildas. Det är också viktigt att vila och vänta några timmar innan föda intas. Mjölkprodukter bör undvikas under två till tre dagar.

Bra är att på olika sätt förhindra att bakterier hamnar i såret, att skölja med koksaltlösning kan räcka. Immunförsvaret behöver också stimuleras t.ex. genom att ta kosttillskott som C, D- och K-vitamin samt zink. Läkande lågenergilaser kan vara värt att pröva. Sådan utrustning finns hos några få tandläkare, men går också att köpa eller hyra.

Börjar det göra ont efter några dagar ska tandläkaren kontaktas då man troligen fått en infektion, trots alla åtgärder för att förhindra detta. Tandläkaren kan då behöva spola rent, ta bort infekterad vävnad och eventuellt om feber uppträder behandla med antibiotika (oftast lokalt).

Den första läkningsfasen tar i allmänhet två till tre veckor och under den tiden läker slemhinnan och såret. Därefter tar det ytterligare tid innan benet vuxit till och läkt ordentligt. Det blir inga varaktiga hål i käkbenet efter tandutdragningen då det växter till ben som "lagar" käken. Det tar dock upp till ett år innan läkningsprocessen är färdig, förutsatt att extraktionen gjorts på rätt sätt.

Bakterier eller inte? Vad säger röntgenbilderna?
Många har säkert varit med om att det gjort ont och svullnat efter borttagning av tänder och särskilt gällande visdomständer. Om detta pågår några dagar är det ingen fara och smärtan kan närmast ses som del i läkningsprocessen.

Om man däremot får kraftig värk och lätt feber efter några dagar tyder det på infektion i käkbenet. Då ska man återkomma till tandläkaren, men tyvärr kan det vara svårt att upptäcka sådana infektioner. Särskilt gäller det med vanlig tandläkarröntgen. 3-D-röntgen (CBCT) ger ofta en bättre bild och där kan dolda infektioner synas, eftersom tandläkaren kan titta på olika skikt av tanden och tandrötterna.

Ingen röntgenmetod är dock helt pålitlig. Om man fortsatt upplever problem är det därför viktigt att tandläkaren öppnar och tittar efter om det finns vävnadsförändringar, rotrester med mera i käkbenet. Se mer avsnittet om käkbensinfektioner där också diagnostisering via ultraljudsmetod presenteras.

Att ersätta en borttagen tand
Om man tagit bort visdomständer eller tänderna närmast (tand nr 7) så kan man vara utan dem. Även tand nummer 6 (räknat från den närmaste framtanden som betraktas som nummer ett.) kan man vara utan.

Har man en lucka på en till två eller tre tänder kan tandläkaren tillverka en bro som fäster på de intilliggande tänderna. Att på så sätt ersätta en eller två tänder är inga problem. Fler kan göra att bron inte håller ordentligt. Prata med din tandläkare om det.

Andra alternativ är avtagbara proteser som fäster på intilliggande tänder eller implantat. Se mer nedan.

Bro om det gäller lucka med en eller flera tänder
För att tillverka en bro slipar tandläkaren ner tänderna som bron ska fästas på. Detta för att man ska kunna haka fast bron på dessa tänder. Därefter gör tandläkaren ett avtryck av tandraden med avtrycksmassa eller skannar den för att kunna veta exakt hur nya tänder ska tillverkas.

Ofta lämnas detta arbete till en tandtekniker som tillverkar bron. Ändarna på bron består av kronor som limmar fast ovanpå tänderna som bron fäster på. Däremellan hänger en eller flera kronor. Tf förordar helkeramiska broar och kronor då många är känsliga för metaller.

Kontrollera det noga med tandläkaren då även en metallkeramisk krona kan se vit och fin ut. Den består av ett skelett av koboltkrom eller annan metall med porslin påbränt ovanpå och då kan metaller läcka ut och påverka hälsan.

Helkeramisk bro på implantat av zirkonia. (Foto Bobbie Beckman)

Helkeramiska broar (monolitiska sådana) ger sällan upphov till biverkningar. Det som kan ge problem hos känsliga individer är cementet som används för att fästa bron till stödtänderna eller implantatet.

Zirkonia är ett starkt och bra material till kronor och broar. Det man bör tänka på är dock att materialet är relativt tung och är man känslig för tyngden kan man välja annat keramiskt material. Keramiska broar blir väldigt snygga och få märker att det inte är ens egna tänder.

Avtagbara proteser
Proteser finns i olika utföranden. Har man en tandlucka med stödtänder så kan man göra en avtagbar protes som fästs med klamrar på stödtänderna. Det fungerar för det mesta också bra. Tf förordar metallfria proteser och det finns ingen anledning att acceptera metallklamrar. Möjlighet finns att göra hela protesen i nylon eller något plastmaterial. Tandläkaren kan dock behöva kontakta en ny tandtekniker för att få protesen i det material du valt.

Protesens bas görs i plast, vanligen metakrylatplast. För den som inte tål det finns andra alternativ, kontakta Tf för mer information.

Avtagbar protes för en entandslucka i plast och även klamrarna är av plast. Protesen kan med fördel borstas efter att man ätit. (Foto Ann-Marie Lidmark)

Om en eller två stödtänder saknas kan protesen fästas på andra sätt än i stödtänderna. Prata med tandläkaren om vilka alternativ som finns. Saknar man helt tänder kan helproteser göras både i överkäken och underkäken. De ska då tillverkas så exakta att de sitter kvar av sig själva och inte glappar. Vid behov finns särskilt lim att använda för att sätta fast dem.

Käkarna kan förändras med tiden och därför behöver en helprotes korrigeras med jämna mellanrum. Även den med helprotes behöver därför gå till tandläkaren någon gång per år.

Implantat
Implantat sätts fast i käkbenet. De ser ut som små piggar som tandläkaren fäster en krona eller en bro på. De flesta implantat sätts i dag dit med titthålskirurgi. Tandläkaren gör ett litet snitt i tandköttet och borrar rakt ner i käkbenet så djupt att implantatet kan fästa och växa sig starkt.

Metallfria implantat som läkt fast och att läkningen ser fin ut märks av det rosafärgade tandköttet. Detta implantat har gjorts i ett stycke och en krona eller bro cementeras fast på implantatet. (Foto Bobbie Beckman)

Tf rekommenderar metallfria implantat i Zirkonia. Vanligast är dock implantat av metallen titan. Från titanimplantaten frigörs dock titanjoner till omgivande vävnad, som en del kan vara känsliga för. Har man andra metaller som guld och amalgam i munhålan ökar avgivningen av titan på grund av de elektrokemiska spänningar som bildas mellan metallerna (galvaniska strömmar).

Runt zirkoniaimplantat bildas inte lika ofta infektioner (periimplantit), vilket är ytterligare en anledning att välja det keramiska materialet zirkonia istället för titan. Zirkonia är dock något dyrare än titan.

De flesta kan ha implantat, men man bör sluta röka och leva sunt åtminstone under själva inläkningstiden för att minska risken att misslyckas. Har man för lite käkben kan tandläkaren bygga upp benet antingen med eget ben eller med olika benersättningsmaterial. Se mer i Tf-bladet.

Det tar upp till ett halvår för ett implantat att växa ihop med käkbenet. När det stabiliserat sig kan tandläkaren sätta dit en krona eller en bro. Det finns också implantat med klickfunktion som innebär att man lätt kan ta av en bro för att göra rent, vilket är ett bra alternativ för den som har eller kommer att få svårighet att klara sin munhygien.

Implantat är dock dyrare än både broar och avtagbara proteser och innebär att man permanent sätter in främmande material i kroppen. Tandläkare tycker oftast att implantat är bästa alternativet och därför är det viktigt att man själv som patient tar reda på tillräckligt mycket om de olika alternativen för att kunna fatta ett väl informerat beslut i samråd med tandläkaren.

Risk för periimplantit eller infektioner runt implantatet
Periimplantit är en ny sjukdom som uppträder runt implantat och särskilt av sådana i titan. Titan är känt för att trigga igång immunförsvaret och eventuellt kan kroppen reagera på det främmande materialet. Det handlar alltså inte enbart om bakteriella infektioner. Ny forskning visar en rad olika orsaker och däribland reaktioner på främmande material, genetik och förekomst av vissa bakterier bland andra sådana som finns vid tandlossningssjukdom.

Vid periimplantit finns en infektion runt implantatet och så småningom kan vävnader och till och med ben brytas ned och så småningom lossnar implantatet. Detta är en allvarlig sjukdom och kan orsaka även andra besvär som hjärtproblem, diabetes med mera.

I tandvården kan man få hjälp med rengöring under runt implantatet och om det gått för lång kan operation bli nödvändig. Att byta till implantat av Zirkonia kan i vissa fall också hjälpa.